Känslomässigt inlägg om en liten hund jag älskar
Idag eller igår ska jag kanske säja, var familjen Englund till Falun för att Mira skulle på operation. Så vi åkte till kliniken till halv åtta då hon hade tid och Mira fick två sprutor, en bedövande och en sömspruta. Det gick så bra å hon var så duktig! Sen fick vi lämna kvar henne och vi åkte till Kupolen för shopping. Det tog väldigt lång tid med operationen, men 6 timmar senare så ringde dom till slut och vi fick åka och hämta henne. Vi satt i väntrummet som kändes som en evighet då till slut jag såg en sköterska kom med en tapper liten finnspets i glaset till dörren i korridoren, hon hade grönt bandage runt ena frambenet och bak i stjärten. En stor tratt hade hon fått kring halsen oxå. Hon staplade fram och såg så vilsen ut, vi gick in i ett rum för att få höra hur det hade gått och vad hon ska ha för mediciner. Så jag satte mej på huk och hälsade på Mira, det var en så konstig känsla jag fick, jag pratade lungt och glatt till henne och hon började gnälla som att hon sa att hon hade saknat mej och trott att vi övergett henne till dom här hemska människorna som gett mej så mycke smärta. Jag började nästan gråta men jag försökte hålla masken. Visst Mira blir jätte glad när man kommer hem och så, men de här var en annorlunda lycka, som en lättnad liksom.
Suck jag sitter typ och halvgråter när jag skriver det här för de känns så känslomässigt för mej, visst jag tycker jätte mycke om Mira, hon har liksom funnits här i 10½ år, men efter idag så vet jag hur mycket hon betyder för mej, även om hon är sur ibland, hon är fortfarande en av mina familjemedlemmar, min flock. Jag vill inte ta itu med känslorna då hon dör...
Mira hade ett jätte stort tumör i slidan, den var 10 cm lång och 6 cm brett, så de hade varit en ganska stor operation, men nu hade dom fått bort allt! När de var klart med pratet med läkaren så fick vi gå ut till bilen, hon orka bara gå halva vägen sen fick mamma bära henne. Hon låg vaken i baksätet med mej hela vägen hem till Edsbyn.
Väl hemma så tog vi av henne bandagen, men hon hade inte slutat blöda så de blev blod överallt i köket, blir fortfarande blodfläckar efter henne. Hon försöker hela tiden slicka sej men de går ju inte då hon har tratten så då blir hon ännu mer frustrerad. Hela kvällen har jag suttit här i Tv rummet och hört henne gnälla vid dörren, det skär verkligen i hjärtat. Det är som att hon tycker att vi har övergett henne å att hon inte vill vara ensam. Jag förstår henne... När jag gått in och satt mej ner med henne å klappat henne så blir hon tyst och lugn å kollar mej rakt in i ögonen, hon slickar till och med min hand, vilket inte händer så ofta. Jag lockade med henne till korgen och hjälpte henne komma över kanten med tratten då hon inte är van att ha den och stuttar i allt, gav henne några godisar och en köttbulle som hon glatt tugga i sej. Så nu har jag inte hört nå mer från henne, jag hoppas hon har somna, jag känner att jag kan inte gå upp och lägga mej då hon ligger i köket ensam och har ont. Så om hon börjar gnälla igen så hämtar jag nog en madrass och lägger mej på golvet i köket med henne. Ska snart gå in och kolla till henne å släppa in Daisy som står här utanför å jamar för full hals.
Oj de blev visst ett långt och känslosamt inlägg, men det behövs ibland, skriva av sej lite.. Nu är jag trött som fan, fick bara 3 timmars sömn inatt då jag var på tranan igår.
Åh glömde säja att vi köpte ett nytt halsband till Mira på sjukhuset, ett likadant som Tila har, sånt där hurta, fast ett gult, jätte fint på henne!
Suck jag sitter typ och halvgråter när jag skriver det här för de känns så känslomässigt för mej, visst jag tycker jätte mycke om Mira, hon har liksom funnits här i 10½ år, men efter idag så vet jag hur mycket hon betyder för mej, även om hon är sur ibland, hon är fortfarande en av mina familjemedlemmar, min flock. Jag vill inte ta itu med känslorna då hon dör...
Mira hade ett jätte stort tumör i slidan, den var 10 cm lång och 6 cm brett, så de hade varit en ganska stor operation, men nu hade dom fått bort allt! När de var klart med pratet med läkaren så fick vi gå ut till bilen, hon orka bara gå halva vägen sen fick mamma bära henne. Hon låg vaken i baksätet med mej hela vägen hem till Edsbyn.
Väl hemma så tog vi av henne bandagen, men hon hade inte slutat blöda så de blev blod överallt i köket, blir fortfarande blodfläckar efter henne. Hon försöker hela tiden slicka sej men de går ju inte då hon har tratten så då blir hon ännu mer frustrerad. Hela kvällen har jag suttit här i Tv rummet och hört henne gnälla vid dörren, det skär verkligen i hjärtat. Det är som att hon tycker att vi har övergett henne å att hon inte vill vara ensam. Jag förstår henne... När jag gått in och satt mej ner med henne å klappat henne så blir hon tyst och lugn å kollar mej rakt in i ögonen, hon slickar till och med min hand, vilket inte händer så ofta. Jag lockade med henne till korgen och hjälpte henne komma över kanten med tratten då hon inte är van att ha den och stuttar i allt, gav henne några godisar och en köttbulle som hon glatt tugga i sej. Så nu har jag inte hört nå mer från henne, jag hoppas hon har somna, jag känner att jag kan inte gå upp och lägga mej då hon ligger i köket ensam och har ont. Så om hon börjar gnälla igen så hämtar jag nog en madrass och lägger mej på golvet i köket med henne. Ska snart gå in och kolla till henne å släppa in Daisy som står här utanför å jamar för full hals.
Oj de blev visst ett långt och känslosamt inlägg, men det behövs ibland, skriva av sej lite.. Nu är jag trött som fan, fick bara 3 timmars sömn inatt då jag var på tranan igår.
Åh glömde säja att vi köpte ett nytt halsband till Mira på sjukhuset, ett likadant som Tila har, sånt där hurta, fast ett gult, jätte fint på henne!
Kommentarer
Trackback